Färdigplanerat?

Nu har vi varit hos den duktiga gynekologen. Från deras sida ska vi hålla koll på livmodertappen redan från start och knyta ihop den (cerklage) så fort den blir under 2,5cm. Men tidigast vecka 14. Förra gången var den 2cm i vecka 12 så det vore ett mirakel om det var annorlunda nu.
Jag ska också få med mig bilder på mätningarna ifall jag behöver åka in akut eller komma till annan gynekolog, sånt där sparas inte i datasystemet. Var eller varannan vecka ska det mätas och kikas... Känns som att det kommer att bli ett halvtidsjobb för mig att vara gravid.
Nästa steg är Reumatologen, med honom ska vi börja med blodförtunnande medicinering i god tid innan en graviditet. Och gå på en specialistmödravård för reumatiker... Fantastiskt... Jag ska gå på en för livmodertappen och en för lederna. Undrar jag om man kan slippa den vanliga på mödravården.

Det är bara en liten hake. Skulle det mot förmodan bli tvillingar igen... Då kan man göra en abort på den ena men inte förrän i vecka 18... Det är ganska sent och alldeles för sent för min tapp. Och väldigt riskabelt. Så tidigt ultraljud kommer det att bli för att se hur många det är för att kunna göra en tidig abort om det blir två igen. Vilket min läkare inte tycker är möjligt men jag skulle inte vara förvånad.
Det känns ju inget roligt med den planen men det är ett måste. Jag kan inte bära två. Så enkelt är det.

Idag ringde sköterskan från reumatologen och ville hälsa från doktorn att järnvärdena var så dåliga att jag har tabletter att hämta på apoteket. Jag bad henne hälsa tillbaka att vi vill prova att bli gravida igen så han kan tänka igenom och prata med sina kollegor om den bästa proppförebyggande behandlingen. Det bara slank ur mig. Så vi får se när han ringer i Juni vad han kommit fram till. Känns lite nervöst och lite spännande...

annorlunda...

Använder inte den här bloggen så mycket längre. Den var ju tänkt som ett sätt att skriva av sig på väg tillbaka till från förlusten/förlusterna som det senare blev. Antar att jag kommer igen om det blir en ny graviditet...
Nu är det snart födelsedag nummer två för Maria och pojken. Födelsedagarna blir alltid jobbigare och trots att det går längre tid är det fortfarande lika tungt och jag kan fortfarande gråta hejdlöst av och till och det känns som det var igår. Men det blir betydligt längre mellan gångerna. Nu känns det mest konstigt när folk frågar när det hände och jag får klart för mig att det börjar bli ganska länge sedan... Men det känns inte så längesedan för mig.

Har fått reda på att om jag fött de första barnen i Sverige hade åtminstone Maria blivit registrerad som barn. Pojken vet jag inte eftersom han lämnades i ett rum själv för att jag skulle tas omhand. Men Maria hon skrek, är man inte levande gapar och skriker man inte... Det hade gjort en skillnad att jag hade fått mammapenning och inte sjukskrivning men summan antar jag hade blivit den samma eller snarlik. Jag vet inte om sorgen hade blivit annorluna om hon hade blivit registrerad eller om vi hade sett det annorlunda. Kanske hade det bara blivit mer pappersarbete och det tycker jag är ganska jobbigt. Vi har fortfarande inte skickat in papperna till försäkringsbolaget. Vi fick ut en del på plats men fortfarande är det telefonräkningar och annat vi har rätt till. Jag har inte sett att det har varit så viktigt, vi kom ju hem åtminstone fysiskt hela... Men vi har ju samtidigt betalat försäkringarna och borde verkligen ta ut det vi har rätt till. Annars är det ju onödigt att ha försäkringar... Känns lättare med hundens, det direktregleras hos veterinären och vi behöver inte tänka. Får vi något tillbaka kommer det direkt in på kontot.

Det händer en del just nu. Reumatologen nästa vecka och sen gynekologen i början av Maj. Sen får vi se. Sen har vi en flytt att se framemot i Juni. Själv jobbar jag och håller mig undan och låter maken sköta den biten. Det brukar gå smidigast så så slipper han ha mig gapandes med fötterna under sängar och soffor. Eller liggandes på soffan ältandes om att jag har ont än på det ena stället än på det andra. Tänkte börja packa ner åtminstone vinterkläderna om bara kartongerna kan behaga att komma upp i lägenheten... Nu åker de runt i makens firmabil... Då slapp man packa idag också ;0)

Motvind...

Reumatologen är ju helt överens med sig själv (och med mig!) hur en graviditet skulle gå till och vilken behandling som ska vara. Men det finns ett problem till och det är den i stort sett intet existerande livmodertappen. Börja känna för ett "försök" till men först måste reumatologen och gynekologen ha ett samtal och gynekologen måste lägga upp en plan hur det ska gå till. Ringde specialist mödravården för att försöka få tag på våran läkare vi hade. Dels känner vi oss väldigt trygga med henne och jag tror också att hon har en vilja att fullfölja en graviditet med oss. Hon gav det intrycket. Nu när jag ringde visade det sig att hon har slutat! Tack och lov inte pension utan ett annat sjukhus i stan. Där finns också en läkare som vi träffade i Östersund när jag kommit hem från Italien och livmodern vägrade dra ihop sig och jag hade störtblödningar. Han välkomnade oss att komma till honom och "hans" sjukhus vid en framtida graviditet då han tyckte att vi var ett "intressant" fall. Till min glädje befinner sig dessa två nu på samma ställe.

Det är ju på ett sätt roligt att det är så speciellt att läkare verkligen vill jobba med oss och få det att fungera. Så va det ju bara kruxet att hitta var hon befinner sig nu... Ska på jobbet titta i den interna personalkatalogen på intranätet eftersom jag inte hittar henne hemifrån. Men jag tänkte inte vara så fräck att jag tar direktnumret eller mailen i första hand utan ringer enheten hon jobbar på och försöker så. Som en helt vanlig patient. Går inte det får jag väl använda mig av den fula vägen... Lite desperat kanske men för att få tag i rätt läkare i det här fallet har jag ingen skam i kroppen. Eller skam i kroppen är just vad jag har men att ge numret och mailen till maken har jag inga som helst problem med :0)

Åter till ordningen...

Nej det blev inget pluggande för mig. Med tanke på hur jag reagerade vid nyår känns det ganska skönt. Eller det känns som ett riktigt bra beslut! Så nu jobbar jag vidare på jobbet och funderar om det är så här det ska vara... Känns som jag står och stampar och kommer ingenstans...

Vi i lilla familjen håller i allafall på att söker bstadsrätt! Har hittat en jag egentligen gillar men vi lät bli att buda. Då skulle kontrakt skrivas med en annan köpare men den finns fortfarande kvar på hemsidan!? Har mailat mäklaren för jag ångrar mitt beslut lite, finns den kvar får maken helt enkelt foga sig och vara med. Bra pris, lugnt område, bubbelbad till mig och en hel del spacklande och eljobb för maken... men det bjuder jag på! Dåligt spacklade väggare är inget som hetsar upp mig men maken får någon form av nervsammanbrott... Men lite roligt att få göra lite också. Annars är den ganska så nyrenoverad men halvdant gjort. Enormt vardagsrum det gillar jag! Hoppas hoppas den finns kvar!!!

Jag har tagit bort halsmandlarna också. Det var inte så plågsamt som jag trodde det skulle vara. Vaknade upp med frossa efter narkosen det var en ny erfarenhet och riktigt obehagligt men annars så har det gått över förväntan. Har sagt innan att jag ska köra efter teorin bita igen och ta en dag i tagen. Tror det är det som har gjort susen. Maken har varit på jobb i Tyskland under tiden så bortsett från att jag inte har haft någon som pysslat om mig har det varit ganska skönt att vara ensam. Jag har ju haft lilla hunden hemma så klart men det är svårt att få honom att hämta saker i kylen... Han skyller på att han är för kort...

Jobbigt slut och gott nytt.

Var hos en av makens bröder på nyårsfirande. 7 par varav vi var de enda som inte hade barn, det var då det började bli lite jobbigt. Sen kom ett par med sina tvillingar... Det var så klart jobbigt det också. Har inte träffat tvillingar så nära tidigare eller efter våra förlossningar snarare. Sen åt vi en trevlig middag och det kom så klart frågor. Frågon kom om det finns en chans att kunna få barn och svaret blir att det finns en lösning hur en eventuell graviditet går till men om det funkar det har vi ingen aning om och vågar inte hoppas på. Svaret var tydligen inte tillfredställande utan frågan kom upp igen och igen. Men är det så svårt att acceptera svaret att vi inte vet!? Och inte vågar hoppas!? Det slutade med att jag tjöt och vi åkte hem strax efter tolvslaget. Jag orkade inte säga hej då utan mannen fick gå in säga hej och att vi åker för Lisen är ledsen. Jag tror de förstod.

Idag skulle den andra brodern komma på middag med gravida hustrun. Jag stortjöt och menade att jag inte orkade träffa henne. Sen visade det sig att hon inte ska följa med för att hon tycker det är jobbigt att träffa mig. Känner mig som en spetälsk just nu. Mannens förklaring är att hon vill glädjas åt sin graviditet och det inte är så lätt om jag tjuter. Jävligt jobbig situation tycker att att det är och jag vet inte om jag ska skratta för att jag är så lättad att hon inte kommer eller gråta för att hon inte vill träffa mig. I min lilla värld har jag fått för mig att hon är rädd att jag smittar... Träffar hon mig kommer hon att förlora sitt barn... Så kan det omöjligt vara men tankarna spelar en spratt ibland.

Ångest och lite deppigt...

Nu har jag helt plötsligt ingen aning hur jag ska göra med utbildningen... Dyrt att pendla och jag är inte helt säker på vad jag verkligen vill.

Imorgon är det födelsedag för tvillingpar nummer två Junior och Laban. kanske inte så konstigt att jag går omkring mer eller mindre gråtmild och har svårt att bestämma mig...

Färdigtänkt

Idag har jag pratat med chefen om tjänstledighet. Har bestämt mig för att gå utbildningen. Eller som jag så blygsamt säger (som alltid när jag ska göra något). Jag ger det en termin och får se hur det går. Och det finns ju inget som säger att jag kommer att jobba som Barnmorska när jag är färdig, vill jag så finns ju alltid kirurgen kvar.

Grubblerier...

Jag är hemma igen och har varit det i snart 2 veckor. När jag väl kom hem till ett snökaosSverige hade jag en bild av att jag skulle möta mannen och hunden på flygplatsen få en massa pussar och mys för att åka hem och få en god natts sömn. Men så fel jag hade! Istället fick jag sitta i fyra och en halv timme och vänta på väskan... Mycket i resväg har jag varit med om men det här tog priset! När jag två dagar senare fick reda på att bara Ving saknade 500 väskor är jag ganska glad att jag inte åkte hem utan väska! klockan 6 kom jag i säng... på morgonen... Lagom roligt efter en resdag.

Nåväl. Nu är det glömt (? tydligen inte...) och nya grubblerier har kommit fram. Funderar mycket på barn och om jag verkligen vill vara gravid under de omständigheterna som det ser ut att bli. Ska försöka ringa gynekologen och se om vi kan få några riktlinjer nu när hon har fått ny information från reumatologen...
Ett annat grubbel är att jag har kommit in på Barnmorskeprogrammet! Fantastiskt roligt... men så kommer det... Ekonomisk blir det så klart tungt... Jag trivs ju på mitt jobb också och ska jag plugga så måste jag vara tjänstledig... kanske ska jag vänta med att läsa vidare... vänta med att försöka få barn om jag nu vill det... Och så går åren. Har tackat ja till platsen men kan ändra mig till sista December.

Funderade ett tag på att läsa till hösten istället. Men då kom argumentet att jag kanske inte kommer in då... Ibland vill jag inte vara vuxen och bestämma själv... Suck

Äntligen semester.

Är på Teneriffa på semester med min mamma. Har ju bott här ett bra tag men flyttade härifrån för åtta år sedan. Känns lite förvirrande för nya vägar och hus har byggts. Restauranger har byggts om, slagit igen och bytts ut. Känns som man är hemma men ändå inte känner igen sig. Varmt ch skönt är det iallafall. Inte för varmt som i Grekland utan bara helt lagom :o)

Ta mig i kragen...

Känns som att det går så mycket upp och ner just nu. Ena dagen är jag gråfärdig och trött, andra glad och pigg... Ungefär varannan dag. Idag är jag ledig och känner mig inte alls på hugget. Har förvisso satt igång i tvättstugan men skulle behöva städa, baka och så vidare. Kanske är det för att jag har en gedigen lista som tröttar ut mig eller en liten förkylning som jag halvt lyckades kurera med all världens hälsokost... Eller bara helt enkelt höstdeppig... Bäst vore kanske om jag ligger kvar här i soffan och vilar mig i form, lägger mig tidigt och ta nya tag i morgon när jag också är ledig :o) Ingen som har nåt bra tips när man känner sig lite "höstnere"?