Jobbigt slut och gott nytt.

Var hos en av makens bröder på nyårsfirande. 7 par varav vi var de enda som inte hade barn, det var då det började bli lite jobbigt. Sen kom ett par med sina tvillingar... Det var så klart jobbigt det också. Har inte träffat tvillingar så nära tidigare eller efter våra förlossningar snarare. Sen åt vi en trevlig middag och det kom så klart frågor. Frågon kom om det finns en chans att kunna få barn och svaret blir att det finns en lösning hur en eventuell graviditet går till men om det funkar det har vi ingen aning om och vågar inte hoppas på. Svaret var tydligen inte tillfredställande utan frågan kom upp igen och igen. Men är det så svårt att acceptera svaret att vi inte vet!? Och inte vågar hoppas!? Det slutade med att jag tjöt och vi åkte hem strax efter tolvslaget. Jag orkade inte säga hej då utan mannen fick gå in säga hej och att vi åker för Lisen är ledsen. Jag tror de förstod.

Idag skulle den andra brodern komma på middag med gravida hustrun. Jag stortjöt och menade att jag inte orkade träffa henne. Sen visade det sig att hon inte ska följa med för att hon tycker det är jobbigt att träffa mig. Känner mig som en spetälsk just nu. Mannens förklaring är att hon vill glädjas åt sin graviditet och det inte är så lätt om jag tjuter. Jävligt jobbig situation tycker att att det är och jag vet inte om jag ska skratta för att jag är så lättad att hon inte kommer eller gråta för att hon inte vill träffa mig. I min lilla värld har jag fått för mig att hon är rädd att jag smittar... Träffar hon mig kommer hon att förlora sitt barn... Så kan det omöjligt vara men tankarna spelar en spratt ibland.