Reaktion...

Det är ett par i bekantskapskretsen som skulle ha 1 månad eller något mer innan oss. Så klart har det här paret varit superjobbigt för mig att träffa umgås med eller helt enkelt vilja ha att göra med. Nu hade dom visst fått sin lille pojk när mannen var på jobb i Tyskland och av någon anledning förträngde han det och sa inget till mig. Säkert en försvarsreaktion för han visste att det skulle vara så jobbigt för mig.
Så när denna stolta pappa ringer i lördags när vi sitter i stan på en resturang och jag känner mig faktiskt riktigt lycklig!! Börjar jag fatta under samtalets gång att deras barn har kommit. Känner paniken stiga och ber mannen avsluta samtalet omedelbart. Han kan så klart inte slänga luren i örat på folk och jag vet inte hur lång tid det tog men ett par sekunder senare stod tårarna som en fontän och jag hade kastat mig ut i en park stod och kedjerökte och skakade. Själv förvånad över situationen att jag reagerade så starkt, men fan vad jag hade önskat att han hade sagt det på hemmaplan!! Gästerna runt omkring måste ju undrat vad som hände.

Kvällen fortsatte i alla fall... jag lugnade ner mig, drack en hel del vin... vilket är ett säkert inte bra alls men enkelt sätt att döva smärtan...

Deppigt

Tycker det har gått ganska bra ett tag nu men idag känns allt mörkt och jobbigt. Stegen är tunga och gråten hänger i halsen. Ibland undrar jag om jag inte började jobba för tidigt, men det är ju så mycket strul med sjukskrivnings papper som ska skickas hit och dit! Nu har jag i alla fall 2 veckors semester. Ikväll ska jag njuta av ensamheten och kolla på Anna Pihl säsong 2. Ska bli skönt att bara ta det lugnt.
Känner mig lite stressad att mannen kommer hem i morgon, känns som att det bara är bråk och stök med honom nu förtiden. Jag vill ju bara ha en vardag och lugn och ro men det är så svårt när man ska leva och anpassa sig till någon som hellre tar dagen som den kommer...

Minneslunden

Känner att allt går sin stilla lilla lunk, tänker inte så mycket utan bara är. Men idag var jag med min mamma på minneslunden med blommor till bebisarna. Fy vad det var jobbigt. Börja gråta redan i bilen när jag packade upp blommorna. Denna djupa sorg som inte har någon botten. Vill ju inte glömma heller utan vill sätta ljus i kyrkan, blommor på minneslunden men det är ju så jobbigt varje gång!!

Drömmar

Jag har inte drömt om tvillingarna tidigare, har alltid kunna sova gott även mellan förlossningarna när vi låg i Italien. Men i natt drömde jag. Och grät tröstlöst i sömnen. Det jag mest kommer ihåg var att det skulle vara en minnesgudstjänst för dem, den som skulle hålla i det var min 15-åriga systerson!? Visserligen är han konfirmerad men det är väl också det enda. Sen var det så jobbigt att förklara för min syster att det inte var lämpligt att ett barn höll i det. Hoppas jag inte ska börja ha såna här drömmar för jämnan nu, det orkar jag bara inte.

Jobb

Egentligen skulle mitt vik på jobbet gå ut sista Augusti. Jag fick ju aldrig tjänsten som blev ledig eftersom jag var gravid och skulle vara mammaledig. Så jag skulle gå på intervju på en annan avdelning med annan specialitet. Eller så skulle jag börja på ett annat sjukhus med samma specialitet. Men så idag visade det sig att en av nattjejerna skulle vara tjänstledig! Så nu kan jag vara kvar på mitt jobb på natten som jag brukar. Just nu efter allt som hänt känns det så viktigt för mig att jag vara kvar på mitt jobb bland dom jag känner där jag känner mig trygg. Känns som att allt börjar gå bra för mig. Börjar till och med känna mig lycklig!

Prova igen?

Idag har jag haft en star längtan efter att försöka bli gravid igen... nu. Egentligen hade vi bestämt oss att vänta ett tag. Eller jag hade bestämt, eller kanske han nu blev jag väldigt osäker. Men samtidigt så är jag så rädd att det ska gå likadant igen, om man orkar med en sån grej ytterligare en gång.

Hurra!!

Reumatologen hade sagt att jag kunde ta tabletterna eftersom det bara är en kur på 10 dagar. Jag blir så glad. Äntligen ska jag sluta blöda!! Sen kommer väl mensen igång men det gör ju inget bara det inte är veckor i streck. Igår var jag ute med en kollega. Vi träffa ett par killar som sa att jag verkade så glad, det blev jag glad på riktigt av. Idag har jag en bra dag det känns skönt. Synd bara att jag inte kan dela den med min man som är på jobb i Tyskland ;o(

Gyn igen

Idag har jag varit på gyn... Igen... Är så trött på det där stället. Slutar ju aldrig blöda och det verkar vara svårt att göra något åt det. Det dom vill ge mig nu är hormoner. Vanligtvis mår jag riktigt risigt av det men vi kom överens att hon skulle konsultera en reumatolog i morgon för att se om jag kan ta det dom erbjuder. Ibland blir jag bara bra sugen på att ta bort livmodern för att få det att sluta. Fast det kan ju hända att jag skulle ångra ett sånt beslut om ett par år...

Liknande saker

På jobbet igår berättade en kollega att hon varit med om samma sak som jag. Jag hann så klart tänka att jaha, nu kommer det ett missfall i vecka tio... som vanligt... Säkert otroligt jobbigt för den som är med om det men inte samma sak! MEN så säger hon: "Fast jag fick ha min hos mig i 3 dagar". Det var så otroligt skönt att höra, hon kan i alla fall sätta sig in i hur jag har det. Och jag kände att vi fick en samhörighet som är skön. Har också en kollega som jag inte pratat så mycket med tidigare. Hon har tvillingar och vi har också fått en samhörighet som vi inte hade tidigare. Nu ska jag i alla fall släppa det här för en stund, sätta på hög bra musik och städa innan min mamma kommer på besök i morgon.

Trött

Efter en jobbig helg med mycket tankar ska jag tillbaka till jobbet idag igen. Känns skönt att jobba en dag och vara ledig tre, skulle kunna tänka mig att ha det så ett par år om man bara haft någon som kunde betala ens räkningar.
Idag ska jag träffa med chef och ha ett litet möte, diskutera mitt vik som egentligen går ut, sen stämmer inte sjukskrivningen jag är sjukskriven sen dan innan flickan kom men då hade jag redan varit på sjukhus en vecka... tänker inte ha min värdefulla semester till det. Den har jag heller inte fått betalt vad det ser ut... Jag hatar att vara sjukskriven! Det blir så mycket extrajobb... SUCK

Drottning Lisen

Läste för länge sedan att Drottning Silvia fick komma in på IKEA och andra butiker när det var stängt för att shoppa loss i lugn och ro. Mitt ego säger mig att är det någon som just nu förtjänar att känna sig som en drottning så är det jag. Men INTE med alla plikter bara förmånerna. Nu ska jag till Kista öppet för allmänheten men på vägen ska jag förbi en väninna och ta en tur i hennes prylbutik, speciellt öppen för Drottning Lisen :o)

Inställt :o)

En kvart innan grillarna skulle tändas på gårdsfesten igår började det regna. Jag var inte riktigt (inte alls egentligen)på humör för sånt spektakel igår så det kändes riktigt bra. Slappade ett par timmar sen kom en granne upp på ett glas vin, vi satt mest i soffan och åt ost, drack vin och mannen fick blanda drinkar. Halv fyra kom hon på att det nog var dags att stolpa hemåt, då hade vi nästan somnat båda två. Jag uppskattar så mycket att umgås med enkla människor just nu, där man inte behöver försöka vara något eller måste säga så mycket. Sån är min granne.

Namn

Pojken som kom fick på ett naturligt sätt heta pojken enda från början. Flickan ville jag skulle heta Maria för hon såg ut som en sådan men mannen gav intrycket av att han inte ville ge dom namn. Men nu orkar jag inte ha det så längre, och mannen samtycker att ge dom namn. Nu heter mina änglabarn Pojken och Maria. Det gör mig lite glad.

Rädda i V. 21

Jag har för något år sedan läst om en flicka i USA som föddes i vecka 21 och klarade sig. Ibland känns det tungt att tänka så. I Sverige kan man rädda i V 23 (Tänk om dom bara hade hållt ut i 2 veckor till!!) I USA har dom klarat en i V 21 (Varför va vi inte på bröllopsresa i USA!!) Men vi var i Italien... Nu ligger du här och vi gör allt vi kan för att få stopp på värkarbetet, när du är i vecka 26 ska du till ett annat sjukhus för då kan vi klara barnen.

Jag vet inte hur det är med flicka i USA, det sas att hon var helt ok när hos skickades hem men vågar man lita på det? Ingen läkare skulle väl erkänna att dom gjorde något dumt för att vara unik och göra något ingen annan tidigare gjort.

Sen går det bara runt i huvudet, ska man klara barn hur tidigt som helst med alla problem det kan innebära för barnet som riskerar att vara sjukt för all framtid eller ska man vara sund och acceptera att naturen har sin gång? Mina barn ska man så klart göra allt med (varför bor vi inte i USA!?) men andras ungar ser man ju med andra ögon (Italien med sina 26 veckor verkar ganska vettiga)

Lugnande...

Kände mig så nere igår kväll, skrek lite på mannen tog en sobril och gick och la mig. Vill ju egentligen inte ta dom där tabletterna men kanske måste man erkänna att det är bättre än att bli hysterisk på den stackars mannen som också har sorg och gråta sig till söms. Idag känner jag mig fortfarande ledsen som igår men tabletten gör mig fortfarande lugn.
Vi ska ha gårdsfest idag och eftersom jag var med och anordnade spektaklet måste jag ju närvara, men helst av allt vill jag nu bara sticka ut hela överkroppen genom förnstret, titta upp mot vädergudarna och vråla: "Men regna nu då för i helvete!!" Jag är inte sån som är så dramatisk men just nu inom mig tror jag det bor ett litet monster... som får leva ut ibland på min blogg...

Akutbesök

Jag hade lite avslag efter förlossningarna men det var helt ok, skulle jag börja blöda utan uppehåll efter avslaget skulle jag höra av mig. Nu har jag blött i 7 veckor och kontaktat sjukvården 3 gånger. Ingenting händer mer än att dom säger att det inte ska vara så här. Varje gång jag går på toaletten kommer det massor och jag orkar helt enkelt inte se det med. Min högsta önskan är att dom skrapar ur det som finns så blödningarna slutar och jag får gå vidare efter dom där förbannade förlossningarna.

Var på akuten idag. Talade med en undersköterska och en sjuksköterska blev inblandad. Hon frågade helt enkelt om jag hade barnen med mig. Jag har ju tydligen formulerat mitt standard svar... "Dom är i Italien... döda" Idag gick det inte lika bra. Jag bröt ihop.

Idag är det väldigt tungt, jag är ledsen, vilsen och vill vakna upp ur min mardröm!

Tillbaka på jobbet

Igår jobbade jag för första gången sedan början på Maj. Nervöst så klart när jag skulle dit men när det väl kommit igång gick det bra. Har inte skrattat så mycket sedan innan jag blev gravid! Det var riktigt skönt och mycket spänningar släppte.

Men det var så klart jobbigt också. Normalt har vi inga barn på min avdelning men just igår var så klart en en vecka gammal flicka inlagd med sin mamma. Kollegorna var jättesnälla och sa att jag inte behövde ta hand om henne men det gick bra. Över förväntan. Men fy vad tungt efteråt. Vissa av läkarna har ju också missat vad som har hänt. En började prata om hur fullt det var på förlossningarna i Stockholm i höst. Jag kopplade inte att han pratade till mig utan tittade mig runt och undra vem informationen var riktad till. Han fortsatte med att "ja du ska väl ha nu i höst". Jag förklarade situationen men tydligen ville han inte riktigt förstå. Han fortsatte med att fråga var jag hade barnen nu när jag jobbade så tidigt. Jag kunde inget annat än att säga "dom är i Italien... döda". Det var tungt, men det gick.

Efter jobbet kröp jag ner i soffan med en flaska vin, myshunden och åkte till Falkenberg med Camilla Läckberg. Det är så skönt att fly verkligheten ibland!

Kryssningen

Minisemestern var fantastisk, kände mig glad och levande på ett sätt som jag inte gjort sen innan graviditeten. Mannen var också på ett strålande humör. Jobbigast i vardagen är att om jag är glad blir han glad osv. Kan han aldrig komma hem och vara glad för att smitta av sig på mig!? tydligen inte, allt hänger på mig. Det är en tung börda...
Nu ska jag ut en långpromenad med min hund, har fortfarande ett par graviditetskilon som bara vägrar rinna av mig... FAN

Lönetrassel

Att vara sjukskriven är tydligen lika jobbigt som att jobba... om inte värre. I början skulle jag fylla i en massa papper för att skicka till försäkringskassan. Jag tyckte det var jobbigt nog men tänk om jag hade varit sängliggande medvetslös... hur skulle jag ordnat det då!? Får hoppas att deras system är bättre vid såna tillfällen. Nu stämmer ingenting från jobbets sida och i och med det inte försäkringskassan heller.
Så jag ringde upp lönekillen och sa som det var att jag blev inlagd en vecka innan jag blev sjukskriven från jobbet och att allt står i papperna från Italien. Nejdå, det ska jag ta med chefen... men jag är ju sjukskriven! Får man ens ha hela dagen upptagen då!? Ringa tusen samtal, leta reda på alla papper från olika håll, ringa lite till... I morgon börjar jag jobba igen, 50% månaden ut. Det tycker jag ska bli skönt!

Mini semester

Om en liten stund ska jag och mannen åka en dygnskryssning med Birka. Fina hytten är bokad, väskan packad och även om jag inte känner mig på ett strålande humör så är det åtminstone åt det bättre hållet. Det ska bli skönt att komma iväg om än bara ett dygn och slippa allt runtomkring och bara äta och dricka gott i lugn och ro.

Mål

Jag och min man har alltid haft ett gemensamt mål. Att träffas när vi bodde på olika orter, flytta ihop, gifta oss och sist... skaffa barn tillsammans. Helt plötsligt finns ingen graviditet och inga barn, inga vidare planer heller för den delen. Detta gör för mig att det känns lite konstigt. Visst älskar jag honom men vi har som inget att sträva efter tillsammans. Hoppas vi hittar det snart igen.

Det går i alla fall

För 5 veckor sedan var jag i Italien och trodde att livet var slut. Jag hade ingenting att leva för, lyckan som nygift hade bytts ut mot en tomhet och ett tungt ok över axlarna. Ofta var dom gånger det kändes som att ett hål öppnade sig, tårarna rann av sig själv. Jag kände mig inte ens ledsen det var bara tomt, tungt och blött i knät av tårarna som rann oavbrutet. Då trodde jag att livet skulle vara så där, kunde inte se framför mig hur jag någonsin skulle bli som vanligt igen, hur jag skulle kunna le, vara lycklig, skratta!

Nu har det gått ett tag sedan jag fick mina barn. Mina änglabarn. Visst tänker jag på dem ofta, tänder ljus. Saknar dem i min mage. Men jag gråter inte på samma sätt längre. Livet fortsätter mat ska lagas, hund ska rastas, midsommar ska firas och allt annat som hör till. Efter att ha varit borta från jobbet i snart två månader längtar jag tillbaka. Tillbaka till en vardag igen.