Reaktion...

Det är ett par i bekantskapskretsen som skulle ha 1 månad eller något mer innan oss. Så klart har det här paret varit superjobbigt för mig att träffa umgås med eller helt enkelt vilja ha att göra med. Nu hade dom visst fått sin lille pojk när mannen var på jobb i Tyskland och av någon anledning förträngde han det och sa inget till mig. Säkert en försvarsreaktion för han visste att det skulle vara så jobbigt för mig.
Så när denna stolta pappa ringer i lördags när vi sitter i stan på en resturang och jag känner mig faktiskt riktigt lycklig!! Börjar jag fatta under samtalets gång att deras barn har kommit. Känner paniken stiga och ber mannen avsluta samtalet omedelbart. Han kan så klart inte slänga luren i örat på folk och jag vet inte hur lång tid det tog men ett par sekunder senare stod tårarna som en fontän och jag hade kastat mig ut i en park stod och kedjerökte och skakade. Själv förvånad över situationen att jag reagerade så starkt, men fan vad jag hade önskat att han hade sagt det på hemmaplan!! Gästerna runt omkring måste ju undrat vad som hände.

Kvällen fortsatte i alla fall... jag lugnade ner mig, drack en hel del vin... vilket är ett säkert inte bra alls men enkelt sätt att döva smärtan...