Det går i alla fall

För 5 veckor sedan var jag i Italien och trodde att livet var slut. Jag hade ingenting att leva för, lyckan som nygift hade bytts ut mot en tomhet och ett tungt ok över axlarna. Ofta var dom gånger det kändes som att ett hål öppnade sig, tårarna rann av sig själv. Jag kände mig inte ens ledsen det var bara tomt, tungt och blött i knät av tårarna som rann oavbrutet. Då trodde jag att livet skulle vara så där, kunde inte se framför mig hur jag någonsin skulle bli som vanligt igen, hur jag skulle kunna le, vara lycklig, skratta!

Nu har det gått ett tag sedan jag fick mina barn. Mina änglabarn. Visst tänker jag på dem ofta, tänder ljus. Saknar dem i min mage. Men jag gråter inte på samma sätt längre. Livet fortsätter mat ska lagas, hund ska rastas, midsommar ska firas och allt annat som hör till. Efter att ha varit borta från jobbet i snart två månader längtar jag tillbaka. Tillbaka till en vardag igen.