När vi låg på sjukhus i Italien (tack och lov lät dom mannen bo med mig hela tiden trots att det inte är rutin i södra Italien) var det på en avdelning för missfall, BB, förlossning och säkert mer som jag inte uppfattade. Mellan förlossningaran föddes ett barn som fick bo i rummet bredvid mitt. Han kom en natt och jag vaknade av hans skrikande. Eftersom han gapade och skrek hela tiden tog det inte lång tid innan vi gav honom namnet Gapis. Först var jag ledsen men efter en dag hade jag vant mig och tyckte det var ganska rogivande att ha honom som granne.
En eftermiddag slutade han och jag började så klart sakna honom (tror det var en han, namnen stod utanför dörrarna). Efter ett par timmar kommer en liten korg rullande med en skrikande baby. Det visade sig att Gapis hade varit på utflykt!! Han gapade vidare och en dag gick föräldrarna iväg med en ligginsats till en barnvagn, han gapade på. Sen kom mannen tillbaka från sin shoppingtur. Då berättade han att gapis minsann väntade på en taxi i huvudentrén, vrålandes som vanligt, det var så han kände igen honom.
Ibland undrar jag här hemma hur det egentligen är med min lilla granne, om han fortfarande gapar lika mycket. Hoppas det har ordnat till sig annars måste ju föräldrarna vara helt förstörda!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Förstår faktiskt inte hur man planerar sjukhus. Varför måste man blanda BB och som i ditt fall en stor tragedi? Är det någon som har tänkt att om man tvingar upp små bebisar framför nyllet på kvinnor som förlorat de dem skulle haft så blir det nog bra eller vad?
Jag var inte alls beredd på bebisar i "min" korridor efter missfallet.. Förstår att avdelningarna borde ligga i anslutning men kan man inte få välja själv när man tror man är beredd att se andras lycka? Förstår du hur jag menar..?
Du är väääldigt stark som fixar det dagliga livet. Otroligt stark! Kom ihåg det när du är nere på botten..
Kram
Tack Ylwa! Jag är helt säker på att du är lika stark när du fått lite distans, det tar tid men det brukar gå! HÅLL UT!
Jag tror inte att man i Sverige lägger avdelningar på samma sätt. Kan väl hända med platsbrist eller andra olyckar att det blir fel, men önskan är att separera.
Minns en gång när jag väl fick stiga upp, mötte en "nybakad"... Allt blev så tungt, höll mig i trappräcket för att orka gå ner, och nästa föll ihop av sorg ute på gården.
Men på det hela taget var det för MIG jobbigt men SKÖNT att få "fejsa" bebisar direkt så slapp ångeten över det sen. Upp på hästen direkt på något sjukt sätt.
Men inom sjukvården är det målet att aborter separeras från "lyckliga" gravida, missfall ska slippa bebisar gravida osv.
Men TYVÄRR funkar det inte alltid!
När jag kommer in på din blogg är den alldeles tom är det fel på min dator eller bloggen?
Tack det är skönt att höra!
Jag fick också den "upp på hästen" känslan när jag hade fått lite distans till bebisarna längre bort i korridoren. Först blev jag helt förtvivlad men jag kan ju inte hålla mig borta från nyfödda i all evighet.. Har du sett att superquinnan har fått nu?! :D
Jag ser allt på bloggen men jag hoppas det inte betyder att det är fel på din dator.. *gulp*
Jag hittade felet... skriver man in rätt adress så syns det på min skärm också. Ha ha. Jo jag såg, skönt för henne att det äntligen är över!
Tur att det var så enkelt! Haha ;)
Skicka en kommentar